Tänker på dig och saknar dig. 

Den 27/8- 2005 föddes 10 små liv in i världen, en av dem kom att växa upp till vår Zeké. 

Vi visste det inte då. Vi var hade tittat på raser och försökt bestämma oss, vi hade listat alla kriterier vi ville ha hos en hund och det blev några få raser kvar. 

I september samma år besökte vi hundutställningen på Sofiero, i Helsingborg. Där mötte vi Amasonas Robin Hood. Ägaren berättade att hunden hans blivit pappa till en kull valpar, men vi kände att vi inte ville ha valp förrän till våren. 

Av någon anledning snubblade vi trots allt över valparna på blocket, jag reflekterade inte då över att det var samma valpar som vi pratat om på Sofiero. Hur vi kom fram till att vi skulle ha möjlighet att ha valp just då det minns jag inte. Men vi var i alla fall ute efter en tik, en liten Becky ville vi ha. 

När vi ringde upp till uppfödaren, Pia, från Gillix Kennel, fanns det några valpar kvar, hon skickade bilder. 
Ingen av de tikar som var kvar kändes rätt för oss. Vi fick så klart bilder på hanhundarna också...

Tankarna började snurra, skulle vi ha en hanhund? jag upplevde att det var snabba puckar att bestämma oss för annars kanske en valp som vi ville ha skulle tingas av någon annan.

Jag ringde Cissi, en vän till familjen, som ägt både hanhundar och tikar och berättade om situationen. Jag kommer inte ihåg hennes svar, men jag minns att det hjälpte mig att inse att en hanhund nog skulle fungera bra det med. 

Vi bestämde oss för en av hanhundarna. Utan att träffat valparna, uppfödaren eller tiken gav vi oss i oktober iväg till Kil. Visst hade det varit optimalt att hälsa på innan men tiden fanns inte till helt enkelt. 
Nervöst var det så klart, tänk om det inte hade känts rätt när vi kom dit.  Men det gjorde det. 

När vi klev innan för dörren möttes vi av en liten valp, vår blivande hund, det kändes bara så rätt. 

Han var så liten (8 kg) och så otroligt söt, jag minns att jag kände mig hur fumlig som helst, trots att jag inte tycker jag varit helt ovan vid djurungar när jag växt upp. 

När papprena var påskrivna, frågorna ställda och vi hunnit träffa Pia med familj samt Anna och Danne, en annan husse och matte som kommit för att hämta sin valp, Viska, så var det dags att köra den långa resan hem från Värmland. 

Vi hade självklart tänkt på säkerheten och köpt en bilbältessele till Zeke, vi hade däremot inte tänkt på hur man skulle få på en sådan på en liten valp eller att den kunde vara lite för stor. 
Det slutade med att jag fick sitta med Zeké hela långa resan hem.  

Jag minns att vi gjorde ett stopp på vägen, Zeke var inte så intresserad av att göra sina behov just då, det regnade ju. Det lilla pyret som han då var skakade av framtassarna för varje steg han tog. Att bli blöt av regnvatten var aldrig något han gillade. 

Som valp spenderade Zeke mesta tiden med husse, eftersom husse pluggade och hade det mer flexibelt än vad jag hade som jobbade heltid. 

Zeke var vår första hund (även om jag växte upp med hund så hade jag inte någon erfarenhet om hur det var att uppfostra en hund) så vi valde att gå på valpkurs med honom. Tror han var omkring 6 månader då.
Jag minns så väl den gången vi kom ner till bilen för att åka till kursen och bilen inte startade. Husse upptäckte att någon hade stulit batteriet. Zeke visade tydligt sin besvikelse att inte kunna åka iväg den dagen. Han var bara för söt.

När han fortfarande var valp anmälde vi honom på hans första utställning. Han var den enda av sin ras den dagen. 
Utställningen var i Malmö och det var jag som skulle "springa" med honom i ringen. Det gick väldigt bra, även om Zeke nästan lyckade smita ur kopplet i ringen.
Domaren var väldigt bra och förstående, hon visda hur jag skulle hålla i kopplet för att det inte skulle hända igen.

Därefter följde många utställningar. Ronneby, Tvååker, Stockholm, Polen, Norge, Finland, Malmö, Sofiero, Danmark,  Göteborg är de jag minns vi varit på, några 2 gånger.

De allra flesta gick det riktigt bra på. Han tog hem några fina titlar. Synd bara att vi aldrig fick tummarna loss och skicka in papprena för det sista han tog hem som var i Finland, där han faktiskt blev internationell champion. 
Alla de här pokalerna hade vi med oss hem  

Jag tror Zeke liksom vi tyckte att det var trevliga utflykter även om man märkte att han gjorde skillnad på korta och långa bilresor... när vi kört på ett tag insåg han att vi var på väg långt och lade sig ner och sov. Han var väldigt bra med att åka bil, aldrig några problem. 

Ja han hann ju mer än åka bil under sitt liv. Till Polen blev det förutom bil också färja, likaså till Finland. 
Ibland följde han med mig till jobb, då blev det att åka buss. Och till fjällen tog vi tåget. En berest kille var han allt.

Det var något speciellt att åka i väg vi 3, att checka in på hotellet och andas ut från vardagen ett tag.

Jag minns när vi åkte till Norge, det hade varit snöfritt hela vägen och var ganska milt väder i Skåne, helt plötsligt var det snö. Det var en mysig kvällstur vi gick med en glad Zeke.  

Två kurser deltog vi på under Zekés uppväxt, valpkursen och allmänlydnad. 

Han var ivrig och ville helst av allt leka med de andra hundarna. Lyssna kunde han, men bara när han kände för det. 

I valpkursen var det kontakt som gällde och det tränades med godis. Vi hade dock en hund som var något kräsen och som spottade ut det han tröttnade på. Vi provade allt, men han tröttnade lika fort om det om det var hundgodis eller fläskfilé.

Det skulle dröja år innan vi hittade det magiska godiset (helt vanlig Frolic, vem kunde ana?)
 
Allmänlydnanden var nästa steg. Två instruktörer fanns det på denna kursen . En som var goldenägare och en som var rottisägare. Och man kan ju tycka att det inte borde göra någon skillnad men då tror man fel. 

Vi blev i alla fall lovade av instruktören med golden att alla på kursen skulle kunna gå med hunden lös brevid sig, trots de andra hundarna. Men ack så fel han hade. Han slet många hår med Zeké innan han frustrerat gav upp. 

En av gångerna var en så enkel övning som sitt. Zeké hade fått för sig att han inte alls ville sitta just där, just då. 

Instruktören muttrar om att vi inte övat och ska visa oss hur man ska göra, han tar tag i kopplet och rycker samtidigt som ryter sitt, men Zeké struntar fullständigt i honom och instruktören går där ifrån. 
Jag sätter mig på huk, besviken över instruktörens sätt, tittar på Zeke och viskar sitt. Zeke tittar tillbaka och sätter sig ner, ungefär som om, ja men om du ber snällt så kan jag väl....

Förutom kurserna så var socialiceringen en viktig del av Zekes uppväxt. Vi bodde centralt i Malmö hans första 3 år. Vi åkte ofta ner till hundrastplatsen på ribban, för att öva att vara lös och träffa andra hundar.

Han var en liten tuffing  som valp, tills han omkring 6 månaders ålder fick för sig att dominera en vuxen boxerhane. Denna satte sig på Zeké och bet honom i örat.  Där lärde han sig den hårda vägen att man leker fint. Och det gjorde han. Det var inte många gånger vi behövde korrigera hans beteende bland andra hundar och han växte upp och blev en riktigt bra och härlig hund som hellre fick undan istället för att slåss men kunde säga ifrån om någon gjorde fel. Ett skall bruka räcka.     
   

Efter hand som möjlighet finns kommer jag att bygga på detta inlägg med först filmer och sedan bilder med kompletterande texter och berättelser.

Tyvärr verkar filmerna ställa till det i bloggen och inte fungera, jag hoppas på att kunna få rätt på det så att jag kan lägga upp filmerna igen, men att det fungerar.
I dagarna planerar jag att få upp fler bilder på Zeke.

De flesta filmerna hittar ni tillsvidare här: http://www.clipshack.com/UserInfo.aspx?id=20922

Efter skiktröntgen idag konstaterades att tumören på njuren hade vuxit lavinartat snabbt, som veterinären sa.
Den hade växt in i stora kärl som ledde till hjärtat. Operation var inte längre möjligt, det fanns vara ett alternativ. Åtminstonde hade den inte orsakat honom smärta.

Vi fick träffa Zeke, han hade fått muskelavslappande och var delvis sövd. Han vaknade till lite under tiden vi var med honom. Vi tog den tid vi behövde för att säga hejdå.
Två gånger viftade han på svansen. När vi kände att vi inte kunde dra ut på det oundvikliga fick han somna in medan vi höll om honom.

Älskade Zeke, vi saknar dig så det gör ont!